Jag har länge gått och fundera nu på varför jag har blivit så stor som jag blev, och många tror att jag inte gjort något åt för att gå ner i vikt, men jag måste tyvärr göra er besvikna. Jag har gjort så otroligt mycket men allting syns inte.
Jag ska berätta för er varför jag blev fet, tjock eller ja vad ni nu tycker det är.
Djupa och intressanta samtal har jag haft med en tjej jag känt i många år, men inte kommit överrens med. Men så förra sommaren så förändrades allt.
Jag har sen jag fyllde 5 år blivit mobbad på många olika sätt, det slutade inte förren andra året på gymnasiet och jag har genom gått flera år och timmar med psykologer kuratorer och läkare för att få mig till rättsida. Men efter X antal självmordsförsök så insåg jag att detta livet vill nog har mig kvar för att jag har något som inte är avklarat för att kunna lämna detta liv.
Jag har alltid varit en stor slav under maten och jag skäms för det idag, men orsaken till det är inget att skämmas för, jag blev mobbad och jag svalde allting och inte visade det för någon, jag höll allting inombods, jag log även om det slog en. Jag skrattade även om det kallade en för tjockis, fläskberg, men inombods så dog en liten bit av mig varje gång. Så jag åt för att bedöva den smärtan som fanns inombods. Jag försökte hela tiden att äta för att smärtan försvann för en kort stund då. Mobbningen är boven i mitt liv som gjort mig till den stora människa jag blev, och den fixade också inte bara såren inombods, den gav mig en svår depression samt en social fobi som jag kommer för all framtid leva med, hoppas ni som mobbade mig är nöjda? Jag kommer förresten av mitt liv få leva med depressioner som kommer och går samt en social fobi, kanske kommer jag leva med det eller så försvinner det. Men det är tack vare dem som mobbade mig.
Ja jag vet ni som gick tillsammans med mig skolan kan säga att nej du vart inte mobbad, men ni har fel. Jag svalde allting och log ändå även om varje ord dödade mig en liten bit varje gång. Idag är jag en halv människa, men jag försöker att bygga upp mig till hel människa och det är genom att få blir älskad och älska den underbara människa jag är förlovad och sambo med idag.
Jag har än idag lite kvar av smärtan som mobbningen orsakade mig, men den dämpas av kärleken från vänner och min sambo.
Smärtan inombods efter mobbningen är en smärta som aldrig går att förklara för människor som aldrig genom gått det själva. Det är en smärta som aldrig försvinner, den finns 24/7, 365 dagar om året. Den sliter, svider och gör så inne helvete ont.
Den dagen jag träffade min Älskling, så blev jag den mest gladaste kvinna som går på denna jord. Visst han var en mycket trasig kille efter år av utnyttjning av människor. Jag reste upp honom och läkte de värsta såren inom honom, samtidigt som jag läkte honom så han läkte mig. Vi fann varandra och vi hjälpte varandra, det kalla jag verkligen kärlek.
Sen jag gjorde operationen så har det hänt ett par gånger, eftersom det har varit kämpigt, inte bara fyskiskt utan mest mentalt. Jag försöker att vänja mig vid tanken på att jag inte längre kommer att vara den tjocka Bella som alla känner, utan den smala bella som ingen har fått lära känna än. Den Bella som inte skäms eller mår dåligt, henne har ingen träffat. Den Bella jag pratar om försöker att bryta sig ut nu, släppa sig fri. Sträcka på sig och ta sina första vingtag upp emot solen. Släppa allting som finns glömt inombods och visa hela världen hennes nakna jag. Den bruden som har rätt att vara lycklig, fri och utan problem. Hon som säger att sopa rent framför er egna dörr innan ni gnäller på andra. Samt sä’ger tål ni inte sanningen så har ni inte i mitt umgänge att göra.
Jag har i alla fall konstaterat att varför har kvar folk som ljuger, snacka skit och tror att de kan komma undan med det i ens liv? jag har tagit bort massor av sådana människor i mitt liv och fler lär det blir. Jag måste få en gång i mitt liv få har folk omkring mig som inte utnyttjar folk, och hör av sig enbart när dem har inte har några andra att prata med. Jag vet allt för väl att jag bara duger för er enbart när ingen annan står ut med er. Tålamod kallas det för, tålamod och en litet hopp om att folk kanske ändras. Men nu efter allting som har hänt, så kan ni dra åt helvete. Vill inte veta av er, så trött på er. Det är därför ni inte längre finns på facebook, eller MSN och inte ens i min mobil.
Så här finns det lite bilder på mig då och nu. Lite skillnad är det allt 
/Isabella
Ps, vet att det är lite blandad skrivet, men det är jag som skrivit
och det var jag som kopplade ihop dem och det klickade mellan dem på en gång, Ronja heter och hon fyller fyra år den 5 Mars, hon är en underbar liten tös. Jag har fått mig en fyrbent lilla syster vid namn Ronja 
